Anåfjället och Ånnfjällets topp

Vi har under de senaste åren bestigit flera av de tusenmeterstoppar som finns i och kring Funäsfjällen tillsammans med våra barn. Allt från den populära Mittåkläppen, Lill-Skarven, och Hamrafjället till Kariknallen och även omgivande fjäll som Sonfjället. Men trots det finns det många utmanande och vackra toppar kvar att bestiga. Vi tänkte nu ta dig med på en vandring över Anåfjällsmassivet och upp på Ånnfjällets topp som vi gjorde under sommaren 2021.

Anåfjället

En tur som vi läst mycket om men inte provat tidigare var vandringen uppför sluttningen av det vackra och mäktiga Anåfjällsmassivet. Upp till Ånnfjällets topp som med sina 1 301 m ö.h. är en av Funäsfjällens högsta toppar. Vi har många gånger fascinerats över de karga fjällandskapen med flera uppstickande branta små branta toppar när vi har kört vägen till och från Funäsfjällen.

Den här gången bodde vi i en lägenhet i Kåvan, Funäsdalen och hade därifrån vacker utsikt över just Anåfjällsmassivet och bestämde oss därför att turen upp på Ånnfjällets topp skulle bli en av sommarens utmaningar.

Om du vill undvika mycket folk i fjällen

Gulturen på Anåfjället och vandringen upp till Ånnfjällstjärnen (som ligger på 1100 m ö.h.) är en mycket populär vandringsled.  Vi tycker att det är roligt att det är allt fler som hittar ut i naturen och att fler vill vandra i fjällen på sommaren. Samtidigt föredrar vi att försöka undvika de platser där det är som mest folk. Eftersom det var mycket folk i området när vi besökte Funäsfjällen beslutade vi oss därför att göra vandringen på eftermiddag och kväll vilket visade sig vara ett smart drag. Vi mötte några sällskap till en början som var på väg ner igen, men sedan hade vi hela fjället nästan helt för oss själva.

Vi har sagt det förr men det tål att upprepas, vill man undvika mycket folk när man besöker fjällen så rekommenderar vi att man antingen är ute tidigt på morgonen eller alternativt åker ut sen eftermiddag.

Hitta till startpunkten

Så efter lunch packade vi ihop ryggsäckarna med lite fika, vatten, förstärkningsplagg, friluftskök och mat för att laga middag av innan vi hoppade in i bilen och körde mot startpunkten.

Från Funäsdalen körde vi först en liten bit längs med Bruksvallsvägen innan vi svängde in på Mittådalsvägen (Flatruetvägen) och körde efter den i knappt 5 km till vi kom fram till parkeringen  som ligger vid avtagsvägen upp mot övre Lillåsvallen. Vid parkeringen finns en av Funäsfjällens nya markeringar för deras leder. Där vid parkeringen är också startpunkten för guldturen upp på Anåfjället.

Tuff vandring upp till trädgränsen

Leden som enligt Funäsfjällets hemsida har svårighetsgrad svart (med andra ord är ganska tuff) börjar längs en liten grusväg tills man kommer fram till övre Lillåsvallen.

Där övergår sedan leden till en ganska tuff, brant och bitvis stenig stig. Stigen tar oss brant och snabbt upp på höjd vilket är tufft men också belönande och när vi når trädgränsen som är en av Sveriges högsta på 960 meters höjd måste vi stanna upp för att pusta ut men framförallt för att njuta av den fantastiska utsikten.

Vi passar på att ta en liten paus strax ovanför trädgränsen, sitta ner en stund, njuta av solstrålarna som tittar fram, fylla på med lite fika/energi innan vi fortsätter vandringen.

Kargt och stenigt landskap

Den fortsatta vandringen från trädgränsen över Anåfjällsmassivets fjällsluttning är kargt och stenigt. Inlandsisen lämnade tydliga spår efter sig här och vi passerar flera branta klippor och stora klippblock. Ja den storslagna och karga naturen känns nästan som den vi har sett på bilder från Island och Skottland, ja naturen skiljer sig väldigt mycket från övriga vandringar vi har gjort i Funäsfjällen.

Ånnfjällstjärnen

Vid trädgränsen planar stigningen ut lite och bli mer lättvandrad för att i ett par etapper bli lite brantare. Efter ytterligare ett par stigningar så når vi Ånnfjällstjärnen på 1 106 m ö.h. som ligger otroligt vackert som en liten gryta där på fjällslutningen. Det gör också att platsen är relativt vindskyddad och därför är en populär plats för att fika eller ta sig ett svalkande dopp.

Många väljer också att vända här och vandra samma väg tillbaka ner till parkeringen igen. Det kan bero på att Guldturen slutar här, eller att det är en ganska lagom tuff och lång tur. Men vi har bestämt oss för att vandra vidare mot Ånnfjällets topp.

Ånnfjällets topp

Så efter en kortare paus vid Ånnfjällstjärnen så fortsätter vi vår vandring. Vi vandrar upp för ytterligare en stigning och möts där av en vidsträckt fjällplatå. Vi ser hur stigen slingrar sig fram över platån och långt där borta ser vi nu hur Ånnfjällets steniga topp reser sig.

Någonting som vi ofta fascineras över när man vandrar i fjället är hur fort man faktiskt tar sig framåt och det är häftigt att vända sig om för att se vilka sträckor man lämnat bakom sig. Så den sträcka som såg ut att vara väldigt lång är snart avverkad och nu står vi där vid foten av toppen. Härifrån inträffar det som sker i stort sett varje gång vi är ute och vandrar med våra barn. Plötsligt är alla spår av trötthet, hunger, gnäll och uppgivenhet som bortblåst. Trots att leden blir mycket brantare och stenigare ju högre upp vi kommer så ökar barnen farten, nästan springer och studsar upp mot toppen.

Väl uppe på Ånnfjällets topp 1 301 m ö.h. måste givetvis toppturen förevigas på en obligatorisk bild tillsammans med toppröset innan vi söker oss ner på läsidan av toppen för att laga middag, vila och njuta av den fantastiska utsikten som man får som belöning efter att ha kämpat sig hela vägen upp på toppen.

Från toppen bjuds man nämligen på en magisk panoramautsikt över bl.a. Helagsfjället, Predikstolen och Jämtlandsfjällen, Mittåkläppen,  Skarsfjället,  Funäsdalsberget och Skarvarna. Vi ser också Vemdalsfjällen, Sonfjället och vi kan även lokalisera de två topparna i Tännäskröket som vi har besökt så många gånger både under sommar och vinter. Ja det är mysigt att sitta där och prata om tidigare vandringar som vi gjort tillsammans samtidigt som middagen tillagas.

Ja någonting som har blivit lite av en tradition för oss när vi gör toppturer är att laga och äta mat på toppen. En tradition som uppskattas av hela familjen och som barnen ofta pratar om efteråt.

Tillbakavandring

Utsikten från toppen är svår att slita sig ifrån, och vädret är perfekt. Lagom varmt och nästan helt vindstilla. Men så småningom inser vi att klockan börjar bli mycket och att vi måste vi bryta upp, ta på oss ryggsäckarna och börja vår vandring tillbaka samma väg som vi kommit.

Nästa gång får vi nog att med oss tältet så att vi kan tälta på fjällslutningarna och njuta av solnedgången över Funäsfjället.

Vandringen ner går som vanligt bara av farten, även om benen både hos stora och små är ganska trötta när vi åter når grusvägen nere vid Lillåsvallen.

Sista biten ner till bilen känns mycket längre än hur vi upplevde den när vi vandrade upp och barnen börjar klaga på att benen är trötta. Det kan man ju verkligen förstå, särskilt vår minsting Nils som inte ens hade fyllt fem år när vi gjorde vandringen och gick hela vägen själv. Ja man slutar aldrig att fascineras över barnens ork och prestationer.

Men lagom till orken börjar sina så korsar vi Ormån. Barnen går genast ner till den lilla ån och dricker lite och så är tröttheten återigen som bortblåst och vi kan vandra den sista biten till parkeringen.

En tuff men vacker vandring

Sammanfattningsvis kan vi säga att det är en bitvis tuff men väldigt vacker och storslagen vandring som man får om man väljer att vandra på Anåfjället.

Ska man vandra hela vägen upp till Ånnfjällets topp tillsammans med sina barn kan vi rekommendera att man har vandrat tidigare och att barnen är vana att gå lite längre då vandringen är ganska tuff och lång, särskilt för små ben. Men vi kan verkligen rekommendera en vandring på Anåfjället oavsett om man väljer att gå hela vägen upp på Ånnfjällets topp eller ej.