Halvtidsrapport 100km i mars

Hej där hemma i Sverige!

Nu är ni förstås nyfikna hur det går för mig, Elin, i min satsning mot 100km i mars. Haha, någon av er kanske i alla fall är nyfiken nog för att vilja läsa. Jag hoppas att jag inspirerat några att ta sig ut något mer pass än vad de skulle gjort i vanliga fall. För mig har det varit avgörande att ha utmaningen då jag hade en rejäl motivations svacka under början av månaden. Det gjorde att jag ändå kom iväg och när jag väl tagit mig igenom den tuffaste veckan vände det!

Tyvärr lyckades jag ’skada’ foten en dag då vi var på stranden. Christian och Stina var ute och snorklade. Hilding hade klättrat ut på en klippa full med vassa musselskal och stor och ropade på hjälp eftersom han inte kunde ta sig därifrån. Samtidigt hade Nils fått syn på den smala branta trappen som ledde upp på klippan som omgav stranden. ’Prappa!!’ Efter att ha avstyrt Nils första försök mot trappan tänkte jag vara lite snabb och smidig och lyfta ner Hilding. Hilding som nu ylade i förtvivlan över att inte komma därifrån (fast det var egentligen ingen fara alls med honom) och sedan ta ett snabbt språng därifrån för att hinna ikapp Nils som igen var på väg upp mot trappan. Det var såklart då det händer. Inte var jag så smidig som jag trodde utan det var jag som skar mig ordentligt under foten och på två tår. Så med blodet droppade från foten hoppade jag upp för trappen för att fånga in Nils, som vid det här laget nästan var hela vägen upp i trappen. Jag lyckades sedan ropa in Christian och kunde sedan plåstra om foten. Det var en liten föreställning med förtvivlande barn och lite action för de andra strandbesökarna, haha.

Så typiskt. Det var slutet på den stranddagen. Oturligt nog skar jag mig på trampdynan nedanför stortån, precis där man lägger tyngden när man går. Troligtvis det enda stället på kroppen där ett skärsår kan hindra en från att löpträna, jaja, inte mycket att göra något åt. Igår kunde jag äntligen springa min första runda efter att ha väntat en vecka. Ingen bra tajming för utmaningen som ändå är en utmaning i sig såhär bland semesterliv, utflykter, övertrötta barn och ändå alla vardagsbestyr. Men det är lite småbarnslivet i ett nötskal, alltid är det något som gör att man måste ligga i lite extra för att få träningen att bli av. Att hitta ursäkter för att inte träna har aldrig varit lättare, då är det viktigt att ha hittat sin motivation så att man på något sätt får träningen att bli av ändå.

Idag är det den 20e mars och jag ligger på totalt 58 sprungna kilometrar. Helt ok, men nu gäller det att ligga i för att nå målet på 100km innan april. För jag har fortfarande ambitionen att nå dit! Heja mig och heja alla er andra som också kämpar på!

Och så vill jag påminna om att också hitta träningsglädjen, att kunna njuta en stund ibland. För mig kan det vara att välja att springa en runda med en fin utsiktspunkt, eller att ha ro att stanna upp och njuta någon stund av den vackra naturen runt omkring, att snöra av sig skorna och känna sanden mellan tårna. Lätt att säga när jag befinner mig här borta i värmen men otaliga stränder och utsikts punkter att välja bland. Men jag är nu otroligt tacksam över de slitsamma och tråkiga kilometer jag gjort tidigare i vinter. De kilometer som ligger till grund för att jag kan njuta av löpningen här utan att vara helt slut, jag älskar känslan av känna att jag förbättrar min ork. Nöta nöta nöta för att sedan få belöningen framöver, håll ut! Jag lovar att det kommer!