Vår kropp är gjord för, och mår bra av, att vara i rörelse. Fysisk aktivitet är viktigt både för den psykiska och fysiska hälsan. Särskilt under uppväxtåren när vi bygger vårt skelett, våra muskler och utvecklar motorik och rörelseförmåga. Trots detta är det en stor samhällsutmaning att få unga att vara mer fysiskt aktiva. Tittar man på utvecklingen över tid så kan man konstatera att barn idag är mer stillasittande än när jag själv var barn. En oroväckande trend men samtidigt en viktig folkhälsoutmaning.
Min egen uppväxt
Jag (Christian) växte upp i en familj där idrottande, träning och tävling hade en central del. På sommarhalvåret höll vi på med löpning och på vintern längdskidåkning. Många helger tillbringades i familjens minibuss när åkte vi runt på olika tävlingar. Vid middagsbordet analyserades inte sällan träningar och lopp.
Och visst har jag mycket positiva minnen kring detta. Många roliga träningar, vänner, gemenskap och rörelseglädje. Det gav oss dessutom mycket fina minnen och värdefull tillsammanstid som familj. Och visst gick det också ganska bra, särskilt inom löpningen där jag gjorde fina resultat.
Mitt idrottsutövande kretsade mycket kring mina prestationer
Samtidigt fanns det också andra aspekter. Press, nervositet och outtalade prestations- och resultatinriktade förväntningar. Jag jämförde mina prestationer med både mig själv och andra och rädslan för att misslyckas ökade ju äldre jag blev.
Till slut upplevde jag att det mesta av mitt idrottsutövande kretsade kring mina prestationer i stället för den rörelseglädje som det en gång hade förknippats med. Glädjen slocknade successivt och idrottandet blev inte längre lika roligt.
Förlorad träningsglädje
När jag sedan efter gymnasiet skadade mig, vilket resulterade i en flera år lång skadeperiod så förändrades mycket. Jag hittade andra intressen och aktiviteter och jag beslutade mig för att lägga ner tävlingsidrottandet. Visst fortsatte jag att sporadiskt träna. Men träningsglädjen var som bortblåst och jag hade svårt att inte hamna tillbaka i ett prestationsinriktat beteende. Jag jämförde mig och mina resultat med vad jag tidigare hade presterat, kände mig misslyckad och tappade glädjen i träningen totalt. Idrotten handlade nästan uteslutande om prestation och inte om mig som person och mina känslor. Detta resulterade i att idrotten förändrades från något glädjefyllt till något ångestfyllt.
Återfunnen rörelseglädje
Det är först nu på senare år, ca 20 år efter att jag blev skadad som jag äntligen har hittat tillbaka till den prestationslösa rörelseglädjen. Den som tidigare i livet varit en så självklar del av idrottandet. Idag tränar jag för att jag mår bra av det, för att det ger mig energi och för att jag ska orka vara en närvarande och aktiv pappa.
Min egen resa har dock fått mig att fundera kring vilket förhållningssätt jag ska ha mot mina egna barn när det gäller idrottsutövande. Hur jag ska förhålla mig för att inte lägga på dem prestations- och resultatinriktade förväntningar. Det har även inneburit att jag har funderat mycket kring vad idrott egentligen är och vem idrotten egentligen är till för?
Fokus på rörelseglädje
Jag vill att mina barn ska lära sig att uppskatta rörelse, att finna rörelseglädjen. Att det är roligt att träna och röra på sig. Jag vill också att de ska få prova på olika sätt att röra sig på, olika aktiviteter och idrotter. Att mina barn ska kunna ägna sig åt ett mångsidigt utövande av idrott och inte tvingas till en tidig specialisering i jakt på resultat. Jag vill också att mina barn ska kunna ägna sig åt idrottsutövande utan krav på resultat och prestation. Lära dem att prestationen och resultatet i sig aldrig är viktigare än deras person och känslor, att det viktigaste är att man rör på sig, mår bra och har roligt.
Samtidigt är jag medveten om att vi idag lever i ett samhälle där individers prestation och resultat hela tiden bedöms och premieras. Och de barn och ungdomar som växer upp idag utsätts ständigt för prestations- och resultatinriktade förväntningar. Tyvärr så blir också idrottsutövandet och rörelse förknippat med prestation eftersom man exempelvis inom skolidrott men också inom idrottsrörelsen hela tiden ska prestera och bli bedömd och jämförd med andra. Detta resulterar tyvärr i att känslan av att man inte presterar tillräckligt bra, och rädslan för att misslyckas gör att många barn och ungdomar slutar med idrotten.
Tid för ett skifte inom idrottsrörelsen
Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Är det en sådan idrottsrörelse som vi vill ha? Eller är det hög tid för ett skifte där vi reformerar svensk idrottsrörelse i grunden. Där det inte i första hand handlar om att fostra världsmästare och elitidrottare, om toppning och selektering i tidig ålder. Utan där fokus handlar om att bedriva en bred friskvårdsrörelse. En idrottsverksamhet med låg tröskel som är tillgänglig för alla och som fokuserar på prestationslös rörelseglädje. Som jobbar för att barn och ungdomar ska hitta glädjen i att röra sig och välja att idrotta så länge som möjligt, gärna hela livet.
Jag är också övertygad om att ett förändrat förhållningssätt och minskat resultatfokus skulle innebära att fler skulle söka sig till föreningar och att fler skulle vara mer fysiskt aktiva.
Exempelvis har jag funderat på varför den alpina föreningen på orten där vi bor inte lyckas fånga upp det stora intresset som finns för skidåkning. Att man exempelvis inte erbjuder en träningsgrupp för de som bara vill åka skidor för att det är roligt men som inte vill träna för att åka alpina tävlingar.
Eller varför inte fotbollsföreningen har träningar för personer som bara vill spela fotboll bara för att det är ett roligt sätt att röra på sig men inte vill träna för att spela matcher i ett lag.
Jag är övertygad om att om man som förening skulle tänka lite utanför boxen så skulle man få fler aktiva medlemmar vilket skulle lyfta många föreningar.
Rörelseglädje utveckla barns färdigheter
Jag skulle med andra ord vilja vända på perspektivet. Att inte fokusera på resultat och prestation. Utan i stället fokusera på gemenskap, glädje, lek och rörelse utan krav på prestation.
Fokus på dessa saker kommer troligtvis att resultera i att prestationsångesten minskar. Att barnen mår bättre, får det roligare och samtidigt utvecklas och presterar bättre.
När det är roligt att gå på träningen och träningen genomsyras av glädje och en positivt uppmuntrande energi så tror jag dessutom att man automatiskt bidrar till att utveckla barns idrottsliga färdigheter och får bättre prestationer, men det är snarare en sidoeffekt än en målsättning.
Jag tror dessutom att detta förhållningssätt inte skulle resultera i färre svenska världsmästare och elitidrottare. Men att vi däremot skulle få en mycket större bredd och se människor utöva idrott hela livet.
Så intressanta frågor! Mamma till tre som är några år äldre än era barn och det är en utmaning att få äldre tonåringar att hålla i med rörelsen. Friluftsliv står inte högst på innelistan om man säger så. Och vill man inte gymma är det inte så lätt att få ut många av dem. själv har jag alltid hållit på med hästar och när jag var ung var tävlingar och prylar en så stor grej. Det har ändrats om man säger så. mycket fokus på prestation och tävling och mindre på att träna hästen utifrån dess förutsättningar. Det är inte… Läs mer »
Tack för ditt svar, ja det är svåra frågor och som du beskriver är det en stor utmaning att lyckas fånga upp de barn/tonåringar som inte passar in i ”mallen”. Hur kan vi få dessa att bli intresserade och vilja vara med? Och jag håller med om problematiken som du beskriver i fotbollen. Som sagt svåra och komplexa frågor. Men samtidigt en stor utmaning där jag tror att vi som vuxengeneration behöver ta ett ansvar för att inte bidra till att stillasittandet fortsätter att öka. Jag tänker att vi behöver erbjuda mer idrott som inte alls är kopplad till tävling… Läs mer »
Att även tillägga, kanske mest när det kommer till lite äldre barn är det tråkiga faktum att väldigt få föreningar tar emot dig som nybörjare när du passerat 8-9år någonstans. Har man inte hittat ”sin”idrott så är det säkert lätt att bli utan rörelseglädjen.
Ja det där är svårt. Jag är själv ledare i en längdskidklubb på orten och vi som är ledare pratar mycket om just det där. Hur ska man göra indelningar o.s.v. utan att utestänga någon. Det är ju inte roligt att vara yngre och alltid få slita på för att orka med de äldre. Det är inte heller så roligt att vara nybörjare och bli placerad i samma grupp som jämnåriga som kanske har åkt i flera år. Det är en stor utmaning men därför otroligt viktigt att ha en dialog kring. Vi brukar försöka ha mycket gemensamma moment. Först… Läs mer »