Sista helgen i augusti åkte vi upp till Bydalsfjällen för att vandra Dromskåran tillsammans hela familjen. Vi åkte upp fredag eftermiddag och tältade två nätter, innan vi åkte hem tidig söndag eftermiddag. Fjällvandring över en helg, mycket bilåkande men helt klart värt turen.
Vi kom fram strax efter klockan sex och åt en snabb middag/kvällsmat vid parkeringen innan vi tog väskorna på ryggen och gav oss iväg för att hitta en tältplats för natten. Inte helt harmoniskt efter en hektisk jobbvecka men ljuset var magiskt. Det var lite klurigt att hitta en fin tältplats, det krävs ju lite utrymme för ett familjetält. Till slut hittade vi en plats där vi slog upp tältet i solnedgången medan barnen (mutades) åt sitt fredagsgodis. Och sedan vi sov hur gott som helst!
Att packa för att vandra och tälta med en familj med två vuxna och tre barn där ett barn dessutom bärs i bärryggsäck, går det ens? En kortare bit, ja. Den största ryggsäcken innehöll 4 sovsäckar, 4 liggunderlag och tältet. Den bar Christian på ryggen. Kök, mat, kläder i en halvstor ryggsäck, som Christian bar på magen. Bärstolen med Nils, och blöjor lite kläder och övriga småsaker som neccesär, ficklampa osv bar Elin. Stina bar sin sovsäck och liggunderlag. Hilding fick bära sina kläder. Detta är inget som håller för en dagstur, det går jo, men det är inte njutbart. Man får helt enkelt välja en tältplats på kort avstånd och satsa på dagsutflykter med utgångspunkt därifrån.
På lördagen stuvade vi om i packningen och gjorde en dagstur genom Dromskåran. Inte helt enkelt att packa lätt när man har en två-åring att bära och är 5st som behöver extra kläder och mat. Men gissningsvis bar vi vuxna 15kg var. För att barnen skulle orka så bra som möjligt behövde de inte bära något. Det visade sig bli ganska lagom tempo för oss alla, att barnen gick lätt och vi vuxna med mer vikt på ryggen.
Vi parkerade och gick uppåt på leden från Höglekardalens semesterby. Leden börjar ganska brant uppför, och det var tydligt att Bydalens fjällmaraton gått samma sträcka bara någon vecka tidigare. Första biten var lerig och upptrampad på bred front, men det blev snart bättre. Mysig vandring längs den kristallklara bäcken som slutligen försvinner in under stenarna i Dromskåran. Barnen klev på uppåt i en imponerande takt. Strax efter trädgränsen tar Dromskåran vid.
Innan vi tog oss an utmaningen genom Dromskåran laddade vi upp med lite mellis och passade på att byta Nils blöja. Leden går längs med ena sidan av skåran, en smal stig som sakta slingrar sig uppåt. Roligt för barnen med en led där det hela tiden händer något och på flera ställen fick de klättra för att ta sig fram. De kämpade på och knatade på över förväntan. Så imponerad över hur mycket det orkar och utan speciellt mycket gnäll. Det är något visst med fjällluft, det går inte att vara sur någon längre stund. Leden genom Dromskåran är lite brant på några ställen så det gäller att ta det försiktigt. Otroligt vackert!
När vi kommit upp genom Dromskåran var det dags för lunch. Det var lite blåsigt uppe på kalfjället så vi sökte skydd bakom en sten. Men annars hade vi bästa tänkbara fjällväder, 17 grader och strålande sol! Medan vi lagade mat passade barnen på att utforska omgivningen, klättrade upp på höjden för bästa möjliga utsikt, hoppade från stenar. Ingen brist på energi precis. Det bjöds på makaroner, köttbullar och morotsstavar. Ett säkert kort, barnen åt med god aptit!
På vägen tillbaka vandrade vi uppe på kanten av Dromskåran. Nils som sov nästan hela vägen upp genom Dromskåran var nu sugen på att gå lite själv. Lättrampade stigar och fin utsikt utöver Dromskåran och vacker utsikt mot Höglekardalen på andra sidan dalen.
Perfekt dagstur för en barnfamilj! Men det kräver nog att barnen har viss vana att vara ute i naturen och orkar kämpa lite för att ta sig upp.
